Konsumenternas vrede: Effekterna av maximiniflation

År 2026 kommer inte att bli året då konsumenter betalar mer för mindre. Istället kommer det att bli året då de straffar företag som försöker manipulera dem. Mark Ritson påpekar detta i sin krönika.

Svenska konsumenter har observerat hur Aladdinasken har krympt från 500 gram 2023 till cirka 410 gram 2025, samtidigt som priset har stigit från omkring 79 kronor till 129 kronor. En konsument uttryckte sin frustration på Flashback:

”Var fan är min jävla Aladdinask som jag betalade för?”, säger hon.

Denna krympning av förpackningar är inte ett isolerat fall. Media rapporterar att pepparkaksburkar har blivit 50 gram lättare det senaste året, medan priserna har ökat. Choklad- och godispåsar har också blivit mindre, vilket gör att kunderna betalar mer för mindre.

Det finns en uppenbar problematik med prissättningen. Ta exempelvis Aladdin: en över 60-procentig prisökning för en 18-procentig minskning av innehållet. Det innebär nästan halva värdet borta på två år.

Ilskan bland konsumenterna orsakas av tre faktorer. För det första överstiger denna förändring den allmänna livsmedelsinflationen. För det andra kommuniceras den inte på ett tydligt sätt. Utan noggrannhet kan det verka som att man köper samma produkt, medan man i själva verket betalar mer för mindre.

För det tredje handlar det inte enbart om krympflation. Begreppet, myntat av ekonomen Pippa Malmgren, beskriver en dold form av inflation där minskande förpackningar ersätter tydliga prisökningar. Det ger tillverkarna möjlighet att hantera kostnader utan att väcka motreaktioner.

Det som händer med Aladdin är dock mer förtäckt. Företagen minskar storlekarna på förpackningarna och smyger in prishöjningar. Det utgör en stor förolämpning för kunderna, en dubbel förolämpning som föranleder betydligt mer upprördhet än vanlig krympflation.

Jag benämner detta fenomen